DU..

Jo jag vet att det kan vara svårt att släppa ibland. O ibland sköljer gamla känslor över en och man vet varken ut eller in. O man vågar inte säga hur det ligger till för man skäms, eller vet innerst inne hur galet det är. Men du vet att allt jag gör, allt jag säger det gör jag enbart av en enorm kärlek till dig. Du kom in i mitt liv som den första människan som upplevt samma som jag. Jag kan inte ens i ord beskriva hur det känns att ha någon som vet HUR DET ÄR. O du behöver inte säga, "jag vet" eller "det är sant.." för jag vet att du vet precis hur jävligt det varit. Du vet att man fortfarande kan tänka tillbaka o bli ledsen, för det som varit kan vi ju aldrig få tillbaka. O det är så skönt att ha dig i mitt liv, nära mig. Jag vill att du ska känna att du kan berätta för mig även om du vet att jag blir förbannad, jag tycker det är onödigt, det är dumt, barnsligt, ja rent ut sagt jävligt korkat! O det säger jag, o jag VET , sanningen gör ont. För det är ju sant, eller hur ? Det vet vi. Ett tag gled vi från varandra men vi hittade tillbaka igen och du vet vad jag har sagt och du vet vad du lovat.. no more lies. För fan, då känner jag mig som en som inte känner dig alls. DU måste berätta, ja, jag är hård, men jag är ledsen jag kaaaan inte sympatisera med det, det är dumt. Du kan så mycket bättre o du vet det. Nu i efterhand ser jag hur du var i morse, o jag vet .. att det är något du inte berättar för mig. Din ångest går djupare, eller hur?