Det är inte över. Det blir inget kejsarsnitt, det blir en "framtvingad" födsel. På tisdag. Då har vi gått en vecka med oumbärlig sorg. Jag vet inte hur det kommer kännas på onsdag när jag vaknar. Tomt. Ensamt.

Tack till alla er som skickat mail, sms, kommentarer och beklagat sorgen till oss. Ni ska veta att det värmer i mörkret. Min telefon är fortfarande inte på, och jag vet inte när den kommer igång igen. Jag måste få komma till den punkt då jag kan prata normalt om detta. Just nu är min sambo, våra familjer och närmsta vän dom enda vi orkar prata med om detta. Men tack tack för er omtanke, vi är glada och uppskattar alla vackra ord vi får, det ska ni veta.

Tack till min underbara modiga och fantastiska sambo. Utan dig hade min värld slocknat helt. Du är helt fenomenal älskling. Hur kan man vara så stark och samtidigt gråta så mycket ? Du är alltid den som får mig att bli varm igen. Tack gode gud att vi har varandra i stormen.
Du är det finaste i mitt liv. Älskar dig oändligt mycket.