Idag kom samtalet. Det var prästen som sköter begravningen av vår flicka.
Hon har kommit "hem" från Köpenhamn och gravsättningen blir imorgon. När vi la på blev jag tom. Jag trodde jag hade förberett mig för detta samtal, för denna dag. Tänkte att jag hade pejl på min känslor. Men herregud vad ont det gör.
Imorgon är det gravsättning. På onsdag får jag och Martin gå dit, prata lite, tända ljus och sätta blommor. Vi ha redan sagt hejdå, men nu känns det som att vi ska göra det igen. Mina halvläkta sår rivs upp igen, jag inser att jag aldrig kommer komma helt till 100 procent igen.
Det är nu jag känner sån uppgivenhet, hur mycket orkar man? Vi tror och säger att detta gör oss super starka, att vi kommer bli jättebra föräldrar en dag. Nu kämpar vi vidare och det gör vi för hennes skull. Livet ska inte vara förgäves, det är den vackraste gåvan, och hon öppnade våra ögon.
Älskade lilla flicka, herregud vad jag saknar att ha dig "hos" mig. Jag älskar dig mer än livet.
Mamma glömmer aldrig, du är den största lyckan och sorgen i mitt liv. Det allra vackraste jag någonsin fått.
Vi säger hejdå nu, men vi ses igen.
Älskar dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar