Idag var jag så nervös, trodde jag skulle kräka. Eller, nervös, ängslig, ledsen.. allt på en o samma gång. Idag sa vi hejdå till Kristoffer. Han var tjugotvå år gammal.
Mötte upp Krissi på övre och vi har inte setts på säkert 5 år, för länge. Man var nervös för det också, men det släppte direkt när vi sa hej o kramades. Vi körde och köpte varsin röd ros och begav oss mot norra kapellet, vi var... ledsna, nervös, ängsliga..
Det kändes konstigt att man skulle säga hejdå till en vän. Ska man redan börja begrava dom? Det är sånt man aldrig drömmer ska hända. Men det gör det och då.. ja. Det var hemskt. Det var bland det sorgligaste jag någonsin behövt göra. Vi kom in i kyrkan och då stod hela hans familj där, jag tog i hand med hans pappa, och kramade om hans mamma. Hon kände igen oss direkt och tackade oss för att vi kom. Vi satte oss ganska långt bak och sen började Cry spelas av Mandy Moore, det var så vackert i kyrkan med alla blommor och ljus. När sedan familjen skulle gå fram o lägga rosor brast det, man kunde känna smärtan. Hans mamma... jag lider verkligen med henne. Vi gick också fram o la våra rosor, man blev så himla tagen, man grät, o skakade. Jag är glad att jag hade Krissi där. Jag är glad att vi gick. Man förstod att det betöd mycket. Vi ville gå av respekt till hans föräldrar. Det var en otroligt vacker begraving. Efteråt sa vi hejdå till hela familjen, sen åkte vi ner till stan och satt o pratade i flera timmar. Det var inget konstigt, inget krystat. Det vara bara naturligt, det var som förr. Jag o min bästa vän, tillsammans igen.
Det är ganska tragiskt att det ska krävas något så hemskt som detta för att vänner ska ses igen. Jag är glad att vi tog mod till oss och tog farväl av en gammal vän, även om vi inte setts på några år. Jag är glad att vi gjorde det tillsammans.

Sov gott nu, Kristoffer.
Du är en ängel där uppe nu, ta hand om dig tills vi ses igen.