Idag är det 5 månader sen Aurora kom och vände hem igen.
Lilla ängel, vad vi saknar dig.

Jag och B pratade häromdan om livets sorgligheter, dom är många.
Och så säger han att man ibland säger, "ja händer det då vet jag inte vad jag hade gjort. Jag dör då"

Vi dog inte. Även om jag vissa mornar innan jag öppnade ögonen kunde förbanna den som inte lät mig sova vidare. För evigt. För det gjorde så förbannat ont att bara vara vaken och vara ansvarig för varenda andetag man gjorde.

Dagen efter jag kom hem från Malmö och hade fött vår flicka är den värsta i mitt liv.
Jag minns att jag ville duscha, och när jag kom in i duschen, vek mina ben sig under mig, jag föll handlöst ner och .. ja jag har aldrig gråtit så mycket i mitt liv. Jag kände mig så JÄVLA ensam och TOM. Jag älskade detta lilla liv så mycket att jag inte ens kan förklara det. Många som hör att vi fick upp henne till oss för att säga hejdå frågar om det inte var obehagligt och om hon inte såg konstig ut?
Men nej. Hon är den vackraste lilla flickan jag sett. Jag och Martin hade tillsammans skapat henne. Och när hon kom var hon för oss helt fulländad. Men ändå kunde hon inte leva i vår värld.
Mel har sagt till mig att hon var för vacker för vår värld.

Här är vi idag, 5 månader senare.
Vi lever. Det var / är SKITjobbigt.

Men vet ni vad?
Man orkar.
Och man blir stark.