börjar hitta tillbaka..

Jag och Martin börjar hitta tillbaka till livet. Nu har vi flyttat till huset, det går bra, trodde det skulle vara "läskigt" att sova.. men sover helt underbart. Tror vi behövde denna flytten nu, känns som vi kan börja på ny kula, börja om på livet, bygga något nytt. För livet blir sig aldrig likt igen, vi kommer aldrig glömma, såren kommer aldrig läkas, men så småningom lindras dom.
Nu fumlar vi inte i mörker längre, jag kan se små glädje bitar i vardagen igen. Som häromdan när jag stod och hängde upp tvätt på torkvindan i trädgården, och fick solen på mig, den värmde så skönt på kinderna, och jag tittade mig omkring i vår fina trädgård, ja, då kom ett litet sting av lycka. Jag vet ju att vår flicka finns där uppe och väntar på oss, nu får vi jobba vidare på vårt liv.

Vår relation har förändrats helt.
Jag kan inte förstå att det ska krävas totalt mörker och sorg utan dess like för att man verkligen ska förstå vad man har framför sig. Kärlek utan gränser. Kärlek utan krav.. Ja jag säger det nu, jag kan verkligen aldrig tänka mig min framtid utan Martin. Han är min klippa. Han är helt underbar. Det finns inget bättre än att känna hans kropp mot min på morgonen, och när han säger "godmorgon älskling" det första han gör då vet jag.. att han är min finaste skatt.
Tänk att min lilla flicka gav mig insikt om livet, att "lilla mamma ska ta vara på alla stunder med alla hon älskar." Så tack för det älskade ängel, din lilla stund hos oss gav oss en större kärlek till livet och varandra.