En dotter med Acrani.

Tisdagen den 1/9 2009 åkte vi till MAS. 07:30 blev vi inlagda, jag fick en handfull tabletter att svälja som skulle förebygga mot smärtan. Kräkte upp dom en kvart senare. Fick två illamående tabletter, dom fick inte heller stanna nere. Så det blev två stolpiller som inte gav någon effekt alls, resten av dagen fick det bli morfin sprutor. Jag låg hela dagen som i en tjock dvala, lilla bebisen ville inte ut. Framåt kvällen vid 18-tiden hade jag fruktansvärda smärtor ( som inte liknade värkar..) och fick ännu en morfin dos. 15 minuter senare gick vattnet, det tog nog inte merän en kvart till sen var vår ängel ute. Sköterskan tvättade av henne och la henne i en mjuk handduk. Hon bar in henne till oss. . .

O jag lovar er, det var det vackraste jag sett. I mina händer höll jag vår dotter. En alldeles underbar liten människa, hon hade fått min näsa och Martins öron. Allt var utvecklat jättefint, men inte hennes skallben. Hon hade Acrani. Hon hade tio fingrar, tio tår och naglar på alla .
Näsan var precis som min, magen var tjock, och läpparna smala. Vilken vacker ängel vi fick.
Så skulle vi säga hejdå. Hur gör man det ? Hur säger man hejdå till sitt barn?
Jag överväldigades av en sån kärlek, större än något jag någonsin känt. Jag ville ta henne till mig och aldrig släppa. Ingen fick ta henne från oss. Men det hade någon redan gjort, och livet känns så orättvist.

Nu brottas man med varje dag. Det är svårt att andas. Det känns onödigt att äta.
Jag har skuldkänslor. JAG ska ta hand om mitt barn, jag vill skydda henne från allt ont. Men det kan jag inte, hon har redan lämnat mig. Jag. Denna ledsna människa som blev kvar från oss två.

Be mig inte att komma tillbaka till livet än. Jag orkar inte. Jag kan inte ens ta tag i mig själv.
Nu väntar vi på att Aurora ska kremeras och sen har vi bestämt att hon ska ligga på Minneslunden vid norra kapellet i Trelleborg. Prästen som sköter allt har varit jättebra.

Imorgon ska jag in till Malmö igen och träffa vår kurator som vi träffat först vid UL och sedan vid "aborten". Sen tar jag livet från där. En dag i sänder. Jag kan inte göra mig redo, det får komma när det kommer. Jag har alltid varit en stark människa, men detta har brutit mig totalt.
Jag är 25 år. Och jag har förlorat mitt barn.