När verkligheten kommer ikapp..

Jag har inte varit nere i stan sen den 24 augusti, dan innan vi fick veta att vår flicka inte skulle få vara med oss. Jag har inte velat. Om jag hade gått ner i stan så känns det som att då är allt precis som vanligt, då kanske jag träffar någon som ser att jag inte längre är gravid. Då är det verkligen på riktigt.
Men idag gick jag på stan. Eller inte i hjärtat av stan men nästan. Jag har haft två bra dagar nu och tänkte att det går bra. Dessutom fyller min svärmor av och jag skulle handla något till henne.
Jag gick in på Åhlens, hittade en present och på väg till kassan ser jag tre tjejer som jag känner "ytligt" .. Panik. Ren och skär panik. Jag ville slita av mig mitt ansikte så dom inte skulle känna igen mig.
Vill
inte
prata

Vill
inte
synas

Jag lyckades undvika dom, sen gick jag (sprang) tillbaka till bilen. Mitt hjärta slog i hundranittio .
Och man tror man skulle orka. Det beror säkert på vem man träffar.
Men för mig blev det så verkligt.
Nu finns det ingen bebis där inne längre. "Vi såg det".