På onsdag nästa vecka är det begravning.
Martins faster har gått bort. Det är så himla jobbigt att gå på begraving, jag gråter, fast jag kanske inte stod den som gått bort alls nära. Men det kommer så tätt inpå .. och så minns jag när den jag älskade mest och förlitade hela mig på försvann från oss.
Jag tänker inte gå in på det, men under min uppväxt var hon en pelare att luta sig mot, någon man kunde krypa upp hos och vara trygg. Hon var hela min trygghet, och när det försvann så gjorde det så ont, så ont.
Jag vet att min bröder känner lika dant, det vet jag.

Efter en begravning är man så tom och trött..

Vi tände ett ljus för Martins faster i fredags och även för min älskade Evy.